Tala,skriv om Israels kärnvapen,FN!!

maj 1948 utropades en egen självständig stat av judiska invandrare i vad som fram till dess varit det brittiska FN-mandatet Palestina (vilket under första världskriget erövrats från det sönderfallande osmanska riket).

Omedelbart angreps den nya staten av sina arabiska grannar, som blev grundligt besegrade. Israel är resultatet av den sionistiska rörelsens komplicerade dröm om ett eget territorium för världens förföljda judar i förskingringen, den så kallade diasporan. Österrikaren Theodor Herzl, rörelsens grundare, tänkte sig ett judiskt hemland, som hade kunnat bli Madagaskar eller Uganda, om respektive kolonialmakt, Frankrike och Storbritannien, som kontrollerade de territorierna, samtyckt.

Efter andra världskriget ställde de judiska bosättarna i Palestina segrarmakterna inför ett faktum som höll på att fullbordas. Nazityskland hade utrotat sex miljoner judar utan att den allierade sidan lyft ett finger för att hindra Förintelsen.

Skamkänslor hos de allierade gjorde dem beredda att godkänna staten Israels tillkomst i det brittiska Palestinamandatet och bortse från att där redan fanns en inhemsk, arabisktalande, palestinsk befolkning. I kriget 1948 drevs åtminstone 700 000 palestinier bort från vad som blev israeliskt territorium. Samma år mördades FN:s sändebud Folke Bernadotte av israeliska terrorister ur den så kallade Sternligan, som fruktade att Bernadotte skulle övertyga FN:s generalförsamling att kräva ett avsevärt reducerat Israel.

Bland Bernadottemordets planläggare befann sig Yitzak Shamir, sedermera Israels premiärminister. En annan tidig terrorist, Menachem Begin, vars rörelse Irgun 1946 sprängde King David Hotel, brittiska kolonialförvaltningens högkvarter i Jerusalem, i luften, blev även han så småningom premiärminister och mottog 1978, tillsammans med Egyptens president Anwar Sadat, Nobels fredspris för att åtminstone de båda börjat föra diplomatiska förhandlingar i stället för att kriga.

Före Israels tillblivelse konspirerade Begin för att mörda brittiske utrikesministern Ernest Bevin som inte ville ha någon judisk stat i Palestina. Menachem Begin ville skicka dödspatruller. Till sist inskränkte man sig till att skicka sammanlagt 20 brevbomber till ledande brittiska politiker.

1967 segrade Israel i det så kallade sexdagarskriget mot Egypten och ockuperade återstoden av Palestina väster om Jordanfloden – det som brukar kallas Västbanken – och Gazaremsan samt Golanhöjderna. Västbanken hade dittills kontrollerats av Jordanien, Gaza av Egypten och Golanhöjderna av Syrien. Med konsekvenserna av sexdagarskriget och den efterföljande ockupationen lever israeler och palestinier i en ännu olöst konflikt. 1987 inleddes vad som kallas den första intifadan, ett uppror bland palestinska ungdomar mot Israels ockupation men också en protest mot egna ledares ineffektivitet och maktlöshet.

Först vid 1990-talets början, efter ett omfattande hemligt kontaktarbete där inte minst Norges regering varit aktiv – därför kallas överenskommelsen Osloavtalet – började Israels premiärminister, krigshjälten Yitzak Rabin, på allvar förhandla med PLO, den palestinska befrielseorganisationen, som Israels politiska ledare fram till dess vägrat erkänna.

1993 skakade Rabin och den palestinske ledaren Yasir Arafat dramatiskt hand i president Clintons närvaro framför Vita huset i USA. Men 1995 mördades Rabin liksom en gång FN:s sändebud, greve Bernadotte, av judiska högerextremister.

I sorgen efter den mördade Rabin såg det ut som om israelerna skulle välja hans socialdemokratiske partivän Shimon Peres till ny premiärminister. Men just då mördade Israels säkerhetstjänst en ledande palestinsk terrorist, Yiyhe Ayyash, kallad “Ingenjören”, genom att aptera en fjärrstyrd sprängladdning i hans egen mobiltelefon.

Som hämnd inledde hans organisation, palestinska Hamas, en rad självmordsattacker mot israeliska mål, och i den uppjagade atmosfär som uppstod segrade i stället för Peres en verklig högerman och hök, Benjamin Netanyahu. I maj 1999 återtog israeliska socialdemokratin regeringsmakten under förre generalstabschefen Ehud Barak (som själv på 1970-talet deltagit i israeliska terroraktioner mot den palestinska ledningen i Beirut).

Fredsprocessen gick under senare delen av 1990-talet i stå. Osloavtalets slutresultat tycktes bli att palestinierna skulle tilldelas fyra separata områden i det klassiska Palestina, territorier som skulle vara åtskilda och genomkorsade av det vägnät som Israel av säkerhetsskäl uppfört. Kanske skulle en tredjedel av de 150 000 judiska bosättare som flyttat in i Palestina sedan sexdagarskriget 1967 tvingas flytta, men de flesta skulle bo kvar under omfattande militär bevakning.

Det gällde också den palestinska staden Hebron, där 500 judar lever, skyddade av Israels armé, som bevakar stadens övriga befolkning, 100 000 palestinier, som om varje palestinier vore potentiell terrorist. Det var i Hebron en judisk bosättare, Baruch Goldstein, 1993 började skjuta omkring sig i stadens moské och mördade 27 palestinier, innan han själv blev ihjälslagen. Goldstein ses av judiska bosättare som en stor hjälte.

I februari 2001 valdes till Israels premiärminister förre generalen Ariel Sharon, självsvåldig hjälte från sexdagarskriget 1967 och ansvarig under Israels invasion av Libanon 1982 för att ha tillåtit kristen libanesisk milis mörda hundratals människor i flyktinglägren Sabra och Chatila i Beirut. I början av sin karriär rensade Sharon som ung kapten i oktober 1953 den palestinska byn Qibya vilket slutade med 80 människors död.

Efter 11 september 2001 likställde Sharon den palestinske ledaren Yasir Arafat med Usama bin Ladin. Sharon beklagade offentligt att han inte redan 1982 vid Israels invasion av Libanon sett till att likvidera Arafat. Under 2002 verkade det som om Sharon till sist skulle lyckas. Den palestinske presidentens ämbetsbyggnad i staden Ramallah belägrades och sköts sönder och samman av Israels armé, och Arafat belades med reseförbud.

Bushregeringen i Washington har ofta förklarat att man accepterar en tvåstatslösning, det vill säga en separat palestinsk stat vid sidan av Israel, men liksom Sharon gjorde man allt för att isolera den visserligen korrumperade men trots allt folkvalde palestinske presidenten.

Samtidigt fortsatte Israel bygga en mur, kallad skyddsbarriär, för att hindra palestinska självmordsbombare från att ta sig in i Israel. Eftersom den så kallade barriären långa sträckor löper över palestinskt territorium, har den kritiserats både av internationella domstolen i Haag och av Israels egen högsta domstol som ett folkrättsvidrigt sätt att annektera ockuperad palestinsk mark.

Hösten 2004 blev USA och Israel till sist av med ”problemet” Arafat, eftersom den palestinske ledaren avled vid 75 års ålder. Efter Arafat valdes Arafats vapenbroder, den 70-årige politiske veteranen Mahmoud Abbas, (också kallad Abu Mazen, det vill säga pappa till sonen Mazen) till palestinsk president, men det visade sig snart att en majoritet palestinier hade större tilltro till den militanta organisationen Hamas, som både instruerat självmordsbombare att slå till mot israeliska civilpersoner och byggt upp skolor och ett socialt nätverk i de många palestinska städerna och flyktinglägren.

När Abbas i januari 2006 tillät palestinskt parlamentsval, segrade Hamas. Att ens tänka sig förhandla med demokratiskt valda terrorister blev för mycket för Israel och USA men också för EU, som stillatigande godtog att Israel satte den palestinska myndigheten i karantän och beslagtog pengar som borde ha kommit den nyvalda Hamasregeringen till del.

När militanta palestinier fortsatte beskjuta Israel med raketer från Gaza och i juni 2006 kidnappade en israelisk underofficer, gick Tsahal, den israeliska armén, på nytt in i Gaza som man under 2005 utrymt och vars judiska bosättare man evakuerat. Det såg ut som en israelisk version av Steven Spielbergs dramatiska andravärldskrigsfilm, som i detta fall skulle ha kunnat kallas ”Rädda korpral Shalit”.

I juli 2006 upprepade den libanesiska gerillarörelsen Hizbollah Hamas´ manöver. Man kidnappade två israeliska soldater och intensifierade sin beskjutning av norra Israel med alltmer långskjutande Katjusja-raketer som snart nådde hamnstaden Haifa. Israel inledde ett omfattande bombkrig mot Libanon där inom kort en miljon människor befann sig på flykt.

Utländska medborgare, bland dem 6 000 svenskar, evakuerades delvis via Syrien sedan Israel bombat Beiruts flygplats och under en tid också blockerade dess hamn. Uppenbarligen lyckades Israels bombattacker inte krossa Hizbollah vars karismatiske ledare Hassan Nasrallah blev hjälte både i arabvärlden och i Iran som länge varit Hizbollahs politiska och militära stöd.

I januari 2006 drabbades Israels premiärminister Ariel Sharon av en omfattande hjärnblödning och förblev liggande i coma. Många ansåg att Sharon, som i all sin brutalitet också var en skicklig taktiker, inte som sin mer osäkre efterträdare Ehud Olmert skulle ha låtit sig dras in i ett omfattande krig i Libanon, där Sharon själv begått klandervärda misstag under Israels ockupation 1982 (just den ockupationen stimulerade framväxten av motståndsrörelsen Hizbollah).

I sin inledande fas hade Israels krig mot Hizbollah och Libanon stort stöd inom Israel, men när även en halv miljon israeler i norra delarna av landet tvangs fly, började stödet för militäraktionen svikta. Dessutom var det, när vapenvila på säkerhetsrådets uppmaning inleddes den 14 augusti 2006, tydligt att Israel trots militär överlägsenhet misslyckats med att driva tillbaka Hizbollah från södra Libanon.

År 2004 släpptes den internationellt kände israelen Mordechai Vanunu ur fängelset efter att ha avtjänat de 18 år, som ådömts honom för att i europeiska medier ha avslöjat Israels hemliga atomvapenprogram.

Trots frigivningen tillåts Vanunu inte lämna Israel. Han ses fortfarande som en säkerhetsrisk för att ha avslöjat vad som numera är allmänt känt. I dag anses Israel vara i besittning av åtminstone 200 kärnvapenladdningar men ställs inte inför något krav att avrusta, varken från FN eller USA, som så enträget kräver att ”ondskans axelmakter”, bland dem Iran och Nordkorea, ska avstå från kärnvapen.
Björn Kumm